Aktiv jämfört med passiv radonsug

Ger en fläktdriven radonsug alltid bättre resultat än en passiv lösning utan fläkt? Du har kanske fått två olika förslag, ett med fläkt och ett utan, och undrar vilket som faktiskt sänker radonhalten i ditt hus. Frågan spelar roll, eftersom valet påverkar både hur säkert resultatet blir och vad du betalar, både vid installationen och i elräkningen efteråt. Skillnaden handlar om kraft. Kort svar: en aktiv, fläktdriven radonsug ger i regel högre och mer stabil effekt än en passiv lösning, medan en passiv variant kan räcka vid måttligt förhöjda värden och lägre krav på marginal.

Hur en aktiv, fläktdriven radonsug fungerar

En aktiv radonsug bygger på en elektrisk fläkt som suger ut radonhaltig luft från marken under eller vid husets grund, innan gasen hinner tränga in genom golv och väggar. Fläkten sitter i en rörledning som går från en brunn eller ett dräneringslager under huset, upp genom en vägg eller via vinden, och ut över taknivå. Trycket fläkten skapar gör att luften i marken söker sig mot röret i stället för in i huset, och det är själva poängen med lösningen. Grejen är att undertrycket går att styra, och fläkten kan justeras om radonhalten inte sjunker tillräckligt efter installation. Den här varianten används därför ofta när markradonet är högt eller när huset har en otät grundkonstruktion som annars gör det svårt att nå ett stabilt resultat över tid.

Fläkten finns i flera storlekar, och vilken som väljs beror på hur stort flöde marken under huset behöver för att trycket ska bli tillräckligt. En mindre fläkt räcker ofta i ett hus med en enda radonbrunn och en tät platta, medan större hus eller hus med flera brunnar kan behöva en kraftigare modell. Ljudet hörs sällan inomhus, eftersom fläkten sitter utanför boningsrummen, ofta på vinden eller utanpå fasaden nära takfoten. Dessutom går fläkten normalt dygnet runt, året om, vilket är en del av förklaringen till att resultatet blir mer förutsägbart. Du kan läsa mer om hur hela systemet hänger ihop i guiden om hur en radonsug fungerar.

Hur en passiv lösning utan fläkt fungerar och när den kan räcka

En passiv radonsug saknar fläkt och litar i stället på naturligt drag, alltså skillnaden i temperatur och tryck mellan marken och utomhusluften. Röret dras på samma sätt som i den aktiva varianten, från en brunn under huset och upp genom taket, men utan någon elektrisk del som driver luftflödet. Därför blir effekten mer beroende av väder och årstid: ett kallt rör med varm luft inomhus ger bättre drag än en mild dag utan vind. Ibland räcker det ändå, framför allt i hus med måttligt förhöjd markradon och en relativt tät grundkonstruktion, där redan ett svagt undertryck gör skillnad för hur mycket radon som når inomhusluften.

Ett sätt att öka chansen att den passiva lösningen räcker är att dra röret så rakt och kort som möjligt och låta det mynna en bit ovanför taknivå, eftersom ett rör med bättre kontakt mot kall utomhusluft ger bättre drag. Vissa isolerar också röret på vinden av samma skäl. Det hjälper. Men det går sällan att nå samma undertryck som en fläkt ger, framför allt inte under årstider med liten skillnad mellan inne och ute. Samtidigt är en passiv lösning svårare att lita på i hus med högre markradon eller med sprickor i grundplattan som ger luften fler vägar in. Installationen görs annars på liknande sätt som för den aktiva varianten, vilket beskrivs närmare i guiden om radonsanering.

Skillnad i effekt och tillförlitlighet mellan varianterna

Den tydligaste skillnaden mellan de två lösningarna handlar om hur stabilt resultatet blir över tid. En fläkt ger ett jämnt undertryck dygnet runt, oavsett om det blåser ute eller är stilla, vilket gör att radonhalten brukar sänkas mer och hålla sig nere även under årstider då det naturliga draget är svagt. Fläkten ger helt enkelt stabilitet. En passiv lösning varierar däremot med vädret, och effekten kan falla bort helt under perioder med liten temperaturskillnad mellan inne och ute, till exempel en mild höstdag.

Ett konkret exempel är ett hus som mäter bra under en kall och blåsig vinter men sämre under en mild höst utan vind, trots att ingenting i systemet har ändrats. Med en fläkt uteblir den variationen i stort sett, eftersom undertrycket hålls uppe oberoende av väder. Det gör en aktiv lösning till förstahandsvalet i hus där markradonet ligger tydligt över de nivåer som brukar räknas som godtagbara, eller där en enskild mätning inte är tillräcklig för att känna sig säker på resultatet. En passiv lösning kan ändå vara ett rimligt första steg i hus med lägre värden, just eftersom den är enklare att installera och billigare att komma igång med innan man vet om mer behövs.

Skillnad i installationskostnad och löpande driftskostnad

Själva installationen skiljer sig inte dramatiskt åt mellan de två varianterna, eftersom både brunn och rörledning i grunden behövs oavsett om en fläkt sätts in eller inte. En radonsug eller radonbrunn, aktiv eller passiv, hamnar i regel på mellan 23 000 och 47 000 kr innan rotavdrag, och efter avdraget brukar priset i stället landa på ungefär 20 000 till 40 000 kr, i enstaka fall uppåt 50 000 kr. Skillnaden i pris mellan en aktiv och en passiv variant handlar mest om fläkten, elkabeln till den och arbetet med att koppla in den, vilket sällan utgör en stor andel av totalsumman.

Det som skiljer sig mer över tid är driftskostnaden. En passiv lösning har i princip ingen löpande elkostnad, eftersom inget i systemet drivs av ström. En aktiv radonsug drar el dygnet runt, men fläkten är liten, och förbrukningen brukar vara blygsam jämfört med husets övriga elanvändning, ungefär i samma härad som en mindre kylbox som aldrig stängs av. Samtidigt tillkommer en viss risk för underhåll och ett eventuellt byte av fläkt efter många års drift, en kostnad en passiv lösning helt undviker. Valet handlar därför mindre om vad installationen kostar och mer om vad du är beredd att betala i drift och trygghet under husets återstående livstid.

När en passiv lösning kan uppgraderas till aktiv i efterhand

En passiv radonsug går i de flesta fall att bygga om till aktiv i efterhand, just genom att en fläkt sätts in i den befintliga rörledningen. Det är en av fördelarna med att börja passivt: om en uppföljande mätning visar att radonhalten inte har sjunkit tillräckligt, behöver inte hela systemet göras om från grunden. Rör och brunn kan oftast återanvändas, och arbetet handlar då framför allt om att montera fläkten på rätt plats i rörsträckan och dra fram el till den.

Det är därför vanligt att börja med en passiv lösning i hus där markradonet ligger nära gränsen, mäta om efter en tid, och sedan komplettera med en fläkt om resultatet inte räcker. På så sätt undviker du att betala för en fläkt du kanske aldrig behöver. Nackdelen är att du får vänta och mäta innan du vet säkert, vilket kan kännas osäkert om radonhalten redan ligger högt vid den första mätningen. I sådana hus är det ofta enklare att gå direkt på en aktiv lösning, i stället för att chansa på att det naturliga draget räcker hela året.

Så avgör du vilken variant som passar ditt hus

Vilken lösning som passar beror i första hand på hur hög radonhalten är och hur säker du vill vara på resultatet. Ligger värdet strax över gränsen och huset har en tät grundkonstruktion, är en passiv lösning ofta värd att pröva först. Ligger värdet betydligt högre, eller om huset har sprickor eller otäta genomföringar i grundplattan, talar det i regel för en aktiv lösning direkt, eftersom en passiv sug sällan ger tillräcklig marginal i sådana fall.

Husets konstruktion spelar också in. Ett hus med krypgrund eller en platta med många rörgenomföringar ger ofta luften fler vägar in, vilket gör det svårare för ett svagt naturligt drag att hålla undertrycket uppe i hela huset. Då väger fläktens jämna kraft tyngre. Oavsett vilken variant som väljs är en uppföljande mätning det som till slut avgör om lösningen räcker, eftersom ingen beräkning i förväg ger ett helt säkert svar innan systemet faktiskt har testats i drift.

Källor

• Strålsäkerhetsmyndigheten
• Boverket
• Skatteverket