Så sänker du radonhalten i en källare

Hur sänker du radonhalten i en källare när mätningen pekar ut just det utrymmet? Du har kanske mätt över vintern och sett att källaren ligger klart högre än våningen ovanför, medan resten av huset ser helt normalt ut. Det spelar roll nu, eftersom källaren ofta har den mest direkta kontakten med marken av hela huset. Svaret handlar i grunden om att täta läckagevägarna mot marken. En radonsug läggs ofta till. Ventilationen fungerar som stöd, inte som huvudåtgärd.

Varför källare ofta har högre radonvärden än övriga huset

En källare har golvet i direkt kontakt med mark eller berg, ofta utan någon ordentlig barriär mellan betongen och jorden under. Just i den kontaktytan samlas radonhaltig luft från marken och söker sig vidare genom sprickor, golvbrunnar eller rörgenomföringar. Källargolv och källarväggar är dessutom ofta äldre konstruktioner där tätskiktet saknas eller har torkat och spruckit med åren, vilket ger radonet fler vägar in än i en nyare grund.

Radon är en gas. Den behöver inte stora öppningar för att ta sig in i ett hus. En hårfin spricka räcker ofta, särskilt om marken under huset är genomsläpplig, som i rullstensåsar eller uppfylld mark. Ibland bidrar även byggmaterialet, som äldre blåbetong, men i en källare är det nästan alltid markradon som dominerar problembilden, eftersom kontaktytan mot marken är så stor.

Våningarna ovanför källaren har längre väg till marken, och luften hinner spädas ut mer på vägen upp genom huset. Det förklarar varför mätresultaten ofta skiljer sig markant mellan källare och resten av bostaden. Därför är det inte ovanligt att hela huset klarar gränsvärdena på övervåningen samtidigt som källaren ligger betydligt högre, trots att det är samma byggnad och samma grund.

Vanliga åtgärder specifikt lämpade för källare

Tätning är ofta den första och billigaste åtgärden att pröva i en källare, eftersom den angriper problemet vid själva läckagevägarna i stället för att bara späda ut effekten. Det handlar om att gå igenom golv, golvbrunnar, rörgenomföringar och skarven mellan golv och vägg, och täta med radontätt material där det behövs. I många källare räcker dock inte tätning ensamt, särskilt om marken under huset är genomsläpplig eller om grunden är gammal och svår att täta fullständigt utan att gräva upp delar av golvet.

Nästa steg blir ofta en radonsug. En radonsug suger ut luft från marken under grunden via ett eller flera borrade hål, vilket sänker trycket i marken så att radonet dras bort innan det når källarens golv och väggar. Kostnaden för radonsug, eller motsvarande radonbrunn, ligger i regel på 23 000 till 47 000 kronor, och efter rotavdrag brukar det landa på ungefär 20 000 till 40 000 kronor, i enstaka fall uppåt 50 000 kronor. Det är den vanligaste åtgärden vid förhöjd markradon och fungerar bra även i källare med flera mindre läckagepunkter som är svåra att täta var för sig.

Radonsanering av en källare handlar alltså sällan om en enda åtgärd. Snarare är det en avvägning mellan hur mycket tätning som är praktiskt möjlig och hur stort behovet av tryckutjämning blir när tätningen inte räcker hela vägen. I en del fall görs tätning och radonsug i samma arbetsomgång, eftersom det oftast är enklare att gräva och täta en gång än att behöva öppna golvet igen senare.

Betydelsen av ventilation i en källare med förhöjda värden

Ventilation har en annan roll. Den löser inte orsaken, men den späder ut radonet som redan finns i källarluften. I en källare med dålig luftomsättning, vilket är vanligt eftersom källare sällan har samma frånluftsflöde som resten av huset, kan radonhalten byggas upp även vid relativt måttligt läckage från marken. Att öka luftomsättningen, till exempel genom en mekanisk frånluftsfläkt i källaren, sänker alltså koncentrationen utan att stoppa inflödet vid källan.

Det är en enklare och billigare åtgärd än radonsug, med ett pris som i regel ligger på 36 000 till 73 000 kronor före rotavdrag, eller ungefär 30 000 till 60 000 kronor efter avdrag. Samtidigt är det sällan tillräckligt ensamt vid tydlig markradon, eftersom det inte stoppar själva inflödet utan bara späder ut det som redan läckt in.

I en del fall kombineras en ny frånluftsfläkt med tätning som en första, billigare insats, innan man går vidare till radonsug om mätningen efter åtgärd fortfarande visar för höga värden. Om källaren dessutom ska byggas om mer grundligt, till exempel i samband med en större installation av nytt ventilationssystem i huset, kan det vara läge att planera in radonåtgärden i samma projekt i stället för att göra om arbetet två gånger.

Så prioriterar du åtgärder om källaren används som boyta

Används källaren som sovrum, hobbyrum eller annan vistelseyta väger åtgärderna tyngre, eftersom tiden som tillbringas i utrymmet ökar den totala stråldosen över tid. Då blir det extra viktigt att gå igenom var läckagen faktiskt sitter, i stället för att nöja sig med en enklare frånluftsfläkt som bara sprider ut problemet över en större volym luft.

I en boyta är det också rimligt att prioritera tätning och radonsug högre än i en källare som bara används som förråd, där kraven på låga värden inte är lika akuta. Tiden spelar roll. En sovplats i källaren innebär ofta många timmars vistelse per dygn, vilket gör att även en måttlig sänkning av radonhalten kan göra stor skillnad för den sammanlagda exponeringen under ett år.

Om budgeten är begränsad är det ofta bättre att göra en åtgärd ordentligt i den del av källaren som faktiskt används som boyta, snarare än att sprida insatserna tunt över hela källarplanet. Ett sovrum i ett hörn av källaren kan exempelvis prioriteras före ett förråd på andra sidan, även om båda utrymmena ligger under samma golv och mot samma mark.

Uppföljande mätning för att bekräfta att källaren nått godtagbara nivåer

Efter en åtgärd behöver källaren mätas på nytt, eftersom det är den enda säkra vägen att veta om insatsen räckte. En radonmätning bör ske under samma typ av förhållanden som den ursprungliga mätningen, det vill säga under eldningssäsongen och över en längre period, för att resultatet ska gå att jämföra rakt av. Mät gärna samma plats igen, så blir jämförelsen mer tillförlitlig.

En kortare kontrollmätning kan ge en första fingervisning direkt efter åtgärden, men det är den långsiktiga mätningen som avgör om källaren verkligen ligger under gränsvärdet över en hel säsong. Om resultatet fortfarande är för högt efter en första åtgärd är det vanligt att komplettera, till exempel genom att lägga till en radonsug efter att enbart ha tätat, eller genom att utöka frånluften om den första fläkten visade sig vara underdimensionerad för källarens volym.

Dokumentera mätningen skriftligt. Det blir användbart om frågan kommer upp igen längre fram, till exempel vid en försäljning av huset, då en dokumenterad uppföljande mätning visar att åtgärden faktiskt gav resultat och inte bara en tillfällig förbättring.

Vanliga misstag när man åtgärdar radon i en källare

Ett vanligt misstag är att satsa enbart på ventilation när grundproblemet egentligen är ett läckage som borde tätas eller tryckutjämnas med radonsug. Fläkten sänker siffrorna på mätaren, men inflödet av radon fortsätter som förut, vilket gör lösningen känslig för till exempel ett filter som sätter igen eller en fläkt som av misstag stängs av under en längre period.

Ett annat misstag är att mäta för kort tid efter åtgärden och dra slutsatser innan luften i källaren har hunnit stabiliseras på den nya nivån. Det är också vanligt att glömma bort mindre, spridda läckagepunkter, som runt golvbrunnar eller vid rörgenomföringar för avlopp och vatten, eftersom uppmärksamheten ofta hamnar på de stora, synliga sprickorna i golvet.

Dessutom underskattas ibland källarens fuktnivå som en faktor vid val av metod, trots att en fuktig källare kan göra vissa tätningsmaterial mindre hållbara över tid. Ett sista misstag är att behandla hela huset som en enhet i stället för att rikta in sig på källaren specifikt, vilket ofta leder till att pengar läggs på åtgärder som inte adresserar just den del av huset där problemet faktiskt finns.

Källor

• Strålsäkerhetsmyndigheten
• Boverket
• Skatteverket